Visfestivalen Kompledigt 2013 del III

Lördag, tredje festivaldagen om man räknar med torsdagens öppna scen.
Bitar av dagen är, för min del, ganska suddiga, den mentala påfrestning en sån här dag innebär som ljudtekniker är i vanliga fall tillräckligt för att få mig totalt utmattad, den här gången släpade jag dessutom runt på resterna av en hjärnskakning, vi kan väl säga att det inte gjorde saker enklare, så vissa bitar av dagen är lite som sedda ur en feberdimma.
Ett pro-tip på det temat, om det är så man känner sig när man är klar för dagen så häll inte på alkohol, inte ens lite, okej?
Det är okej att påminna mig om det vid tillfälle.

Återigen tänker jag bara fokusera på det jag minns lite extra eller som gjorde extra intryck, det betyder inte att andra var dåliga, inte ens lite, det betyder bara att det här är de som gjorde mest intryck på mig av en eller annan orsak.

Först ut var festivalens med god marginal yngsta artist, Vera Barlach-Nordenskiöld, 11-år som här gjorde sitt första offentliga framträdande någonsin, här sattes ribban för dagen, och jävlar vilken ribba det var.
Med texter ur en 11-årings vardag, om husdjur som dött, vänner som flyttat utomlands, dyslexi samt kärlek till musik så begick hon det perfekta brottet, jag tror hon stal de flestas hjärtan, och applåderades av oss alla när hon försvann med dem.
Jag vågar säga att fortsätter hon så här så kommer vi höra mer av henne.
Jag ska väl säga att det här är lite kluvet, jag är egentligen inte något jättefan av sjungande barn, faktiskt så har jag ofta väldigt svårt för det, men det här var så förbannat bra att jag liksom inte kan kritisera någonting med det.

Det otacksamma jobbet att ta över efter henne föll på Kim Stranne, som jag innan festivalen inte hade någon direkt uppfattning om annat än det lilla jag lyssnat igenom just för att veta lite vad som väntade, men efteråt kände jag mig klart nödgad att köpa en skiva, för jag gillade det, ordentligt.
Han är en av de där som lyckas ha allvarliga vackra texter utan massa fyndigheter och mellan låtarna kompenserar genom att vara riktigt bra på att underhålla och roa… jag börjar just fundera över om det inte var ungefär såhär jag beskrev Peter Rudvall i del I av det här?
Jävligt snygg och känslosam musik är det hur som helst, jag skulle garanterat beskriva det mer som pop än som visa, det gäller iofs rätt många av de som spelade.

Dagen bjöd även på festivalens äldste deltagare, Evert Ljusberg, man skulle väl kunna säga att han vet hur man underhåller en publik, spelar gitarr, sjunger, berättar historier, spelar munspel utan munspel, får folk att skratta, stanna upp och lyssna, tänka och rent allmänt trivas, jag tror det finns få artister i Sverige som lika mycket som han förtjänar titeln Entertainer, det var ett av de där uppträdandena som stack ut lite mer.

Christina Kjellsson…
Herre Lenin, hur beskriver man henne?
Hon är nog den på festivalen som man minst av alla skulle gissa att hon är en artist om man mötte henne på stan, och hon är nog den artist på festivalen som flest andra artister där ser upp till och beundrar, på goda grunder.
Jag vet inte om jag vill säga att alla ska rusa ut och köpa allt hon gjort och lyssna på det, för jag är osäker på om man förstår storheten med henne och hennes låtar om man inte först har sett henne live, jag blev åtminstone inte kär i hennes skivor innan jag hade sett henne live första gången, men DET är något jag anser att alla bör göra.
Där andra artister intar scenen eller regerar över scenen så har hon en annan metod, hon är scenen, hon är allt som betyder något just då och det går inte att värja sig, hon är dessutom en av de där som verkar ha hur mycket som helst att säga hela tiden och allt känns så otvunget och bara fullständigt naturligt.
Samt då att hennes låtar, trots klurigheter och tvistar i texterna och allmän variation ändåär sådana man sjunger med i redan fösta gången man hör dem,
Hon representerar på något vis absolut allt som är bra med svensk vismusik.

Som om inte det var nog så plockade hon upp Maja Heurling för lite körande och stämsång, och därmed var min lycka total.

Jag skulle kunna nämna precis hur bra Ola Aurell är, men eftersom ungefär alla andra hyllar honom så fullständigt så låter jag bli att gå in på detaljer och nöjer mig med att konstatera att han som vanligt gjorde en förbannat bra spelning.

Om jag inte glömt någonting viktigt nu så var den sista stora ”wow!” upplevelsen för mig under kvällen attt få bekanta mig med Fröken Underbar, här ska jag lägga in en liten reservation i allmänhet, jag var rätt utmattad vid det här laget, vi pratar om att jag såg världen som i feberdimma utmattad, sådär att det inte riktigt kändes som att jag var där, det ärinte ett helt optimalt läge, men om någon artist eller band under helgen gjorde sig bra kombinerat med den känslan så var det just Fröken Underbar som jag efter det lagt in i min lista över band att definitivt se fler gånger, för det var helt förbannat jävla snyggt och bra, tyvärr är mina minnen av det lite för suddiga för att jag ska kunna berätta vad som verkligen gjorde dem bra, men jag vet ATT det var förbannat bra.

Sist ut på utescenen var Kaj Carlsson, gonom har andra skrivit så många löpmeter om att jag knappast behöver gå in på det, såistället avslutar jag den här delen, och fortsätter nästa del med vad jag tycker är mest värt att nämna om innescenen den kvällen samtantagligen lite om brunchen.
För min del så ägnade jag några minuter åt att pumpa i mig några liter vatten och kaffe innan jag fortsatte, mer om det i nästa del.

Bonusvetande: Antalet öl man bör dricka när man uppnått det tidigare beskrivna stadiet av mental utmattning är lågt, mycket lågt, just saying.
Det är helt okej att påminna mig om det vid lämpligt tillfälle.

Vidare till del IV, vi ses där (när den är klar).